Idag går Uppsalas sista tågreparatörer i pension

I går packade lokreparatör Harry Andersson och vagnreparatör Harry Bemvén ihop sina verktyg. I dag går de i pension. Harry A efter 40 år och Harry B efter 37 år. De två blir de sista som går. Sedan läggs verstaden ned.
- Det är redan flera år sedan vi slutade reparera lok. De senaste fyra-fem åren har jag haft hand om gaffeltruckar och traktorer istället. Plus Uppsalas två lokomotorer, små växellok med dieseldrift, säger Harry Andersson.
- Nu skall också lokomotorerna i fortsättningen repareras i Hagalund, dit all övrig service på de lok som trafikerar Uppsala tidigare centraliserats. Vagnarna repareras i Tomteboda.
- 1976 slutade vi med vagnar här. Men då hade nedläggning och förflyttning redan länge varit på tal. Senast i början av 60-talet minskade man ner med ett par man, som fick flytta. Så hade de inte plats i Tomteboda och därför fick vagnarna gå kvar här ännu några år, berättar Harry Bemvén.

Bytt ut
- Sista åren har jag hållit på med asbestsanering på personvagnar, bytt ut den asbest som ligger som isolering i ventilationsaggregaten. Personvagnarna repareras i Tillberga, men där vägrar man befatta sig med dem om inte asbesten är borta. Det har blivit min uppgift, mest som en nödlösning när de andra jobben försvann.
Inte för att Harry Bemvén dragit sig för att jobba med asbest under en kortare tid, men känslan av att egentligen ha varit överflödig har funnits där. Nu fortsätter asbestsaneringen i Malmö och Halmstad.

Gått bakåt
Av samma anledning tycker Harry Andersson att det ska bli skönt att sluta:
- Utvecklingen har hela tiden gått bakåt. Sedan ett och ett halvt år har vi två varit ensamma kvar i lokstallet, och det är inte roligt att se hur en lokstation plockas ner bit för bit. I Hagalund finns ju inte ens resurserna att ta över. Där är tågen redan försenade på väg från stallet. Man har så trångt att man inte kommer ut i tid.
På 40-talet var Uppsala en "stor station".
- När vi började här, då var det liv och rörelse i stallet, minns Harry Andersson.
- Vi var 20 man på verstadsgolvet. Fem ånglok var stationerade i Uppsala, och vi kunde dessutom ha en tio-tolv elektrolok inne för översyn.

Svart av sot
De två höga skorstenar som funnits på lokstallet är rivna nu, men ännu är innertaket svart av sot. Här hölls ångpannorna igång dygnet om så länge loken var i trafik. Via en rökhatt, som sänktes ner över lokets skorsten, leddes rökgaserna ut.
- Men här var varmt och smutsigt på ånglokens tid, och det var skönt när de byttes mot rälsbussar, säger Harry Andersson.
Förutom verkstadspersonalen rymde lokstallet också all lokpersonal.
- Lokmästaren basade för ett 50-tal man. Loken var ju dubbelbemannade då, med lokförare och lokbiträde, eller eldare om det var ett ånglok. dygnet om skulle det finnas folk i beredskap. Reservpersonalen hade övernattningsrum i stallet.
- Lokföraren var kung på sitt lok, berättar Harry Bemvén.

Kritstrecket
- Det fanns förare som drog ett prydligt vitt kritstreck mellan sig och eldaren, och gud nåde den eldare som vågade sig över det strecket! Lika strikt hölls lokbiträdet. Försökte han kliva på loket från lokförarens sida blev han bokstavligen utsparkad.
Redan i början av 50-talet började dock ångloken förvinna, men ännu i flera år fanns ett stort kolupplag intill stallet. Några ellok har man inte haft stationerade i Uppsala, med undantag av det reservlok med personal, som ända fram till 70-talets början fanns här.
- Nu får de skicka både lok och personal från Hagalund så fort något går snett, konstaterar Harry Bemvén.
- De sista åren har vi inte heller haft en hjälpvagn i beredskap. Tidigare var fyra man avdelade för jourtjänst och fick rycka ut vid tågurspårningar och olyckor för att rensa spåret. Den beredskapen hålls också centralt i Stockholm numera.

Källa: Upsala Nya Tidning den 18 december 1981. Text: Ann Svalander.